De flesta väljer ju att ta bort sitt oönskade hår på kroppen, vissa mer än andra. Jag måste först bara påpeka att tanken med detta inlägg är absolut inte att ni ska känna det som ett måste att raka er, för det måste man inte. Man gör precis som man själv vill och känner sig bekväm med!!

Men till de som väljer att raka sig så kan man ändå vara så snäll som möjligt mot huden. Jag har själv ganska känslig hud, som kan reagera. Här är några punkter som är bra att tänka över vid rakning:

• Ha vassa rakblad på hyveln, är de slöa så är det lätt att skära sig.
• Raka dig under rinnande vatten, förslagsvis i duschen. Undvik torrakning då huden inte gillar det.
• Använd raklödder/rakgel i duschen för att minska risken för rakfinnar sen.
• Återfukta huden efter rakning, min favorit är att smörja in sig med kroppsolja. Men salva fungerar också.

Att raka sig dagligen är heller inte något huden älskar, låt huden hinna läka emellan gångerna. Det mår den bäst av. Nu under vinterhalvåret kan man till och med vara lite orakad i perioder om man inte ska resa eller träffa killen. Huden gillar det och ingen ser det heller, win win. Det mest skonsamma för huden är arr raka medhårs dock brukar allt hår inte följa med då, så oftast brukar det sluta att man rakar mothårs i alla fall. Men fungerar det för dig att raka medhårs så gör det, mycket bättre för huden.

Hej, Det här har inget med mens att göra direkt. Men jag känner mig väldigt nere ibland och undrar om jag är deprimerad? Hur blir man glad och börjar uppskatta livet igen? Min livslust är i botten.

Frågor som denna får mitt hjärta att gå i bitar. Blir ledsen av att läsa sådant här, vill inte att någon ska behöva känna så. Ingen förtjänar det. Frågor som denna gör mig ofta ganska mållös och jag vet aldrig vad jag ska svara. Jag vill bara skriva att allt kommer att lösa sig och att det blir bra. Men det är bara tomma ord, jag vill skriva ord med tyngd som faktiskt kanske kan hjälpa någon, men det är svårt. Det är svårt att skriva ord med tyngd och verkligt innehåll.

Att livslusten är i botten är tufft och man måste ta sig upp från botten mot toppen. Det är jättesvårt, men det går och man måste se till att göra det. Det kommer ta tid, men det är värt all den tiden och kämparglöden. Ingen blir en fighter utan mostånd. Hur svårt livet än må vara just i detta nu, så tror jag ändå på att man måste gå igenom tuffare perioder om man ska kunna uppskatta lycka och alla härliga stunder. Man når inte toppen på berget om man inte börjar klättra från dalen mot toppen. Alla fungerer olika, och därför måste var och en komma på hur man ska göra för att börja må bra igen och hitta optimisten. Men har ändå sammanställt några punkter jag tror är bra för en väg mot toppen av berget, kom bara ihåg att det finns flera vägar upp mot bergstoppen, vissa rakare än andra.

• Undvik vara ensam eller avskärma dig från vänner, familj. Det leder ofta till många tankar. Så förssök träffa kompisar och var social. Det blir inte bättre av att bara sitt ensam hem.
• Sluta jämför dig med andra, fokusera på DIG och var den bästa versionen av dig. Att jämföra sig med andra är vanligt, men det tjänar inget till. Det leder oftast bara till att du blir mer tveksam på dig själv. Ingen vinner på det.
• Rör på dig, när man mår dåligt är det bra att röra på sig, träna. För att när vi tränar så utsöndrar kroppen endorfiner, ett "måbra ämne" i kroppen.
• Skratta, omge dig med människor som får dig på bra humör. Ingen vill vara kompis med sånna som försöker dra ner en bara för att själv känna sig bättre. Nej, umgås med de som vill ditt bästa. Glädjespridare.

Har ni några andra tips kanske? kommentera.

Personligen tycker jag inte det är konstigt att många mår dåligt psykiskt idagens samhälle, för kolla bara på idealen. De är sjuka rent ut sagt. Sorgligt men sant. Alla måste börja stå upp för sig själv, våga gå med sträckt rygg för sin egen skull. Och ge inte upp! Tiden bär oss vidare mot bättre tider, inte sant. Skoltiden är mer eller mindre tuff för många, jag har också varit där. Men jag lovar er att om ni bara ser till att krigar er igenom den så kommer ni bli starka genom det och era pusselbitar kommer falla på plats. Ni kommer hitta er mening och känna er behövda. Om något så kom föralltid ihåg att ni ÄR ÄLSKADE och har en STOR BETYDELSE. Låt ingen NÅGONSIN säga något annat. Ge aldrig, ovadsett omständigheter, upp.

(Visa att ni håller med, gilla inlägget på hjärtat). PEPP!

Börjar inlägget med en fråga till er: Fick ni hemskickade bindor och en faktabok i årskurs fem typ?

Kan berätta att jag fick det i alla fall, men det var ju ett bra tag sen så vet inte hur det är idag? Berätta gäärna. Det kanske skiljer sig mellan olika komuner också, det vet jag faktiskt inte. 

För alla tjejer där jag bor och när jag gick i femman så fick man en liten förpackning hemskickad i brevlådan med ett par bindor i och så en bok som handlar om puberteten och vad som händer i kroppen. Har faktiskt en historia om det också, som med allt annat... Var hemma hos en kompis den dagen som hon fick det hemskickat i brevlådan (av en slump) så råkade helt enkelt vara med när hon fick det och vi läste och kollade igenom det tillsammans den eftermiddagen... Vi bor på samma gata så visste ju att jag också hade fått det paketet den dagen... MEN nej, inget paket i brevlådan den dagen, inte nästa dag heller... Jag visste ju att det skulle komma, dels för min kompis och dels för att jag visste att min syster också fått det några år tidigare... Men nej, inget paket till mig. Sen en dag av någon anledning så hittade jag paket som var till mig bland mammas mensskydd. Hon hade alltså tagit det och gömt det för hon antgaligen inte tyckte jag var mogen nog. Så om några mammor eller pappor för den delen läser detta, gör inte så. Barnen vet mer än vad man tror och jag som gick och väntatde på paketet hittade det gömt i hemmet istället. Det är inte ett bättre sätt enligt mig även om så kanske var tanken.

Sen en dag, tror jag gick i sjuan då så kom mamma in med det, paketet, i mitt rum och gav det till mig... 2 år senare ungefär. Även om min mamma menade väl då så gick jag och undrade VARFÖR. Kan tillägga att det är inget jag tänker på idag, allt löste sig till slut ändå men det finns ju enklare sätt enligt mig. Och den där boken lusläste jag bokstavligen sen, flera gånger om. Har den kvar någonstans faktiskt tror jag. Ska kolla efter.

Ja, hittade boken eller det var mer utav ett 'häfte' som jag fick då. (bilden nedan). Får man liknande idag?

(Klicka på bilden, för större. På översta till vänster kan man även se vilka prover jag fick. 3 bindor)

De flesta kommer att göra besök hos ungdomsmottagningen förr eller senare och de flesta är väldigt nervösa inför det. Man vet ju inte vad man har att vänta sig. Då kan jag lugna er med att berätta det är inte alls så farligt som man tror, personerna som arbetar där är hur gulliga och snälla som helst. De är också väldigt förstående och respekterar dig. Så man behöver verkligen inte vara orolig eller nervös inför besöket. Ni behöver heller inte vara rädda att ringa dit om ni har något 'problem', det är deras jobb och de vill hjälpa er. Gör inte som jag och skjut på det i månader innan man verkligen har modet att göra det. Det blir inte bättre och man blir inte mindre nervös av att gå och vänta på att ringa. Gör det NU så är det över och du kan tänka på annat. 

Jag tänkte jag kan berätta lite hur mitt första besök på umo var. Jag var 16 år och ja jag var jättenervös då. Hade tagit mod till mig att själva ringa dit på grund av min rikliga mens och järnbrist. Så fick en tid när jag skulle dit. Kom in i väntrummet (där de hade skålar med gratis kondomer i för de som vill ha), var en tjej till i väntrummet och som tur var så kände jag inte henne. En av de grejor jag var nervös över då, ifall jag skulle känna någon där.. Sen belv man uppropad (som hos tandläkaren) och fick komma med till ett rum och prata med en barnmorska eller gynekolog. Jag fick berätta om mitt problem och så svarade hon vad man kunde göra osv. För mig så kom vi fram till lösningen p-piller, men alla är olika och får olika lösningar. 

Vad som kan vara skönt att veta innan man går dit (vilket jag inte visste och var nervös över) är att man aldrig är tvingad till någon gynekologundersökning, dock vill de gärna göra det om man inte är oskuld när de skriver ut p-piller. Är man oskuld så brukar de inte behöva göra någon undersökning. Hur som helst så är alla jättetrevliga och inget man behöver vara nervös över, det vill jag få fram!!

Vill ni hitta er närmsta ungdomsmottagning så gå in på umo.se och skriver in er stad i ämnesraden så kommer er umo upp med info, adress och öppetider.

Vill ni svara på första delen så kan ni göra det HÄR. Nu kör vi en del 2 för att visa att alla är olika och det är så det ska vara. Vem vill att alla ska vara likadana i samhället? Dags att ta död på idealen för enligt mig finns det inget som heter 'normalt', jag tror alla har sin egen normalitet och den är helt unik för alla. Så det enda vi bör sträva efter är att vara en bättre person än vi var igår, den enda vi ska tävla mot och utveckla är oss själva.

Har ni lust så får ni gärna ta er tid till att svara på dessa frågor för att visa att alla är olika vilket för övrigt är underbart. Ni kan vara anonyma om ni vill. Lämna era svar som en kommentar och vill ni inte svara på någon av frågorna så hoppa bara över den.

Alltså whaaat, över 10.000 unika besökare under januari månad. En bättre början på detta år med besöksrekord. För 4 år sedan när jag skapade denna blogg så hade jag inte en tanke på att den skulle växa så pass att den skulle få 10.000 besökare. Men jag är glad att jag får chansen att kunna hjälpa andra och lyfta fram detta tabubelagda ämne. Jag tycker det är viktigt att vi slutar soppa ämnet under mattan. Så stort tack till alla ni som fortsätter komma hit dag efter dag, det betyder mycket, och kom ihåg ni är ALLTID välkomna att lämna kommentarer om allt mellan himmel och jord. Ni får också gärna skriva om ni tycker att det är något som fattas i bloggen.

Jag tror alla minns en tid när livet var perfekt, man hade inget att oroa sig över och inget som tyngde ner en. Man var glad helt igenom hela kroppen och själen. För mig var den tiden barndomen, man hade inga svagheter eller tankar på vad som komma skall och man hade inget att oroa sig över. Jag tror att när man har det så där bra utan att behöva oroa sig eller tänka över diverse saker, innan livet kommer emellan och innan man växer upp, så har man inget riktigt att jämföra med. Man är glad fast man vet inte att man är glad.

Sen går alla igenom olika perioder när livet prövar en, det händer alla förr eller senare. Livet är garanterat inte en spikrak väg, livet är en krogig väg med både uppförsbackar och nedförsbackar. Jag tror att det är när man tar sig uppför dessa uppförsbackar och trots de kunna finna glädje, det är ren lycka. Det är då man vet vad man har och hur mycket värre det kan vara. Det är vid livets tuffa stunder vi växer och blir starka, när vi får kämpa och ta fram krigaren i oss. Det är då vi kan finna tacksamheten. För hur ska vi kunna hitta glädjen om vi aldrig känt sorg? 

Livets väg har lärt mig en sak och det är att saker kommer inte lätt, vill du vinna får du kämpa. Livet är nu, inte sen.

Horisonten har inga gränser. (Dettta är min favoritquote of all times).

Hej! 
Jag skulle gärna vilja att du bloggade om detta.
Jo, jag fick min mens när jag var nio år och jag har länge funderat över varför jag fick den så tidigt medan min mamma fick den när hon var tolv. Och jag fick inte reda på det förräns idag.

Jag vet mycket väl att jag inte åt så mycket när jag var 3-6 år. Läkarna undrade varför jag inte gick upp i vikt. Ett tag var jag nästan underviktig. Men sen när jag var sex år då började jag äta mer. Det året då jag började äta mer växte jag 15 cm (!) på ett år, och det är alldeles för mycket. Och när man växer så mycket på en sån kort tid luras kroppen av att man kommer in i puberteten. Därför började mina bröst växa när jag var sju år! Skolsköterskan höll koll på mig väldigt mycket. Det brukar ofta hända med adoptivbarn som inte äter så mycket i det fattiga hemlandet och sen som kommer till Sverige och då började ta fart. Och sen när jag var nio år fick jag min mens då som sagt, och jag var mycket väl förberedd eftersom jag läste den här bloggen redan då! Och nu idag är jag elva år och har slutat växa. Jag tror nog att hela jag har slutat växa. 155,9 cm, 45 kg och 65 D i bh-storlek. Men jag är ändå nöjd.

Jag ville bara att folk därute skulle veta det som kanske också blev som jag!
Taco hej!

En tjej som tycker att detta ska upplysas till andra, sagt och gjort! Men precis som för tjejen ovan har skolsyster koll på alla i skolan och ser till att de utvecklas i rätt takt både längdmässigt och viktmässigt!