Jag vet att det är måååånga tjejer som längtar efter sin första mens, jag gjorde också det! Jag tror faktiskt det är ganska vanligt... Men jag vet att alla som har mens säger så här (även jag.) Att längta inte till mensen, den kommer! Jag lovar er det. Jag var/är själv lite underviktig och trodde därför inte min mens skulle komma, gick och oroa mig kring det och googlade massor, kanske är därför jag kan en del om mens idag. I alla fall, när mensen väl kom så blev jag LIVRÄDD, visste inte vad jag skulle ta mig till, kroppen skakade. Det var inte vad jag hade föreställt mig. Så nu till er som längtar efter mensen, jag tycker verkligen inte ni ska göra det för att ni kommer ändå ha den i ca 40 år... så varför skynda på? Idag är jag väldigt glad för att jag fick mens senare, ärligt! 

Mensen är bara jobbig och kommer alltid när det minst passar, i alla fall för mig. Jag tror jag har en ovanligt jobbig mens, men det kan jag berätta om någon annan gång. Den är riklig... Men som sagt, jag tycker absolut ni ska ta vara på erat liv så länge ni slipper mensen, för som sagt kommer ni få dras med den större delen av livet.. :-) 

Frivilligt! Det beror helt på vem man är som person och vilka kompisar man har... Känn efter själv och bestäm om du vill berätta eller inte.

Min personliga åsikt är att berätta för sina närmsta vänner och när man sedan blir äldre så är det en självklarhet att alla ens kompisar har mens. Mina tre närmsta kompisar idag vet att jag har mens, jag tror även de andra gör det med även fast jag inte sagt något men de allra flesta i min ålder har mens... Tänkte berätta hur det gick till när mina kompisar fick reda på det: Den första var min BF, hon hade berättat för mig om sin mens och sen när jag fick den så vågade jag inte riktigt berätta för henne, men en dag frågade hon om jag hade dt och då svarade jag ja.. ^^ Min andra och trejde kompis fick veta på en tjejmiddag, inget speciellt. Sen tror jag även sett mens-appen i min mobil. Haha :-)

Men om dina kompisar vet så kan du bara be de om binda/tampong om du glömt någon gång, hur enkelt som helst.  

Som ni kanske kan tro så blev inte jag glad när jag fick min första mens, jag blev förkrossad!! Jag hade ingen aning om vad jag skulle ta mig till i det ögonblicket, tårarna bara strömmade nerför mina kinder kroppen skakade och jag var livrädd. Jag minns den dagen så tydligt, som om den vore igår. Jag var livrädd att berätta för min mamma, LIVRÄDD! Visste inte hur jag skulle berätta, om jag skulle säga eller skriva en lapp... Jag gick dagar, månder och klumpen i magen väckte  hela tiden. Tills en dag nör jag bestämde mig för att inte vara rädd utan jag skulle vinna över mensen, den skulle inte få sätta stopp för allt jag gjorde. Nej, jag skulle vinna!

Som ni kanske eller kanske inte vet, men oavsett så fick jag min mens ganska sent. Jag var 14 år. Jag hade väntat på mensen länge, och ville inget hellre än att få den. Jag var orolig, trodde jag vägde för lite så att min mens aldrig skulle komma, oroade mig och jag vet inte allt. Men en dag var det till slut en liten röd fläck i trosorna, det varade i två dagar. Men sen kom det inget mer. Jag började oroade mig och tänkte ut världens fantasier om varför den inte kom. När det i själva verket bara berodde på att den var oregelbunden.. Efter 7 månader kom mensen igen, den var efterlängtad! Men oj vilket helvete det var, det kom floder!! Inte nog med det så var vi utomlans just då. Det inlägget om min första mens kan läsas här. I alla fall efter det kom min mens hyfsat regelbundet.. Men oj vad mycket det kom, en månad blödde det så mycket att en nattbinda läckte på ca en timma. Då var jag livrädd, kunde knappt lämna hemmet. Träffade inte kompisar, var ständigt orolig i skolan. Oj vad mycket tankar som flög runt i mitt huvud då. 

Nu i efterhand så önskar jag över hela mitt hjärta att jag aldrig skulle längtat så mycket efter mensen. Jag offrade så oerhört mycket energi på det. Jag önskar att jag inte skulle ha längtat så himla mycket efter mensen som jag gjorde, för att det finns ändå inget jag skulle kunnat göra för att den skulle kommit fortare.. Och nu i efterhand så skulle jag inte viljat ha mensen en enda dag tidigare i mitt liv.. Jag önskar jag hade uppskatta mitt mensfria liv mera, men då visste jag ju inte vad det hela innebar. Första tiden, året jag hade mens var bokstavligen ett helvete för mig.

Det kommer flera inlägg om MIN mens, tro mig jag har mycket att berätta men tänker dra ut på det lite mer. Kom också ihåg att med detta inlägg vill jag inte skrämma er med mensen eller något, inte alls!! Jag berättar bara min sanning, och det betyder inte att era kommer bli lika hemska, och alla är inte som jag. Jag vet många som blir glada när de får första mensen. Kom också ihåg att våra kroppar är olika, precis som våra mensar!! När stunden väl är inne så löser det sig på ett eller annat sätt. Detta är ett tidsinställt inlägg, kommer kunna svara på era frågor och kommentarer på måndag 25/6 pga. Midsommarhelgen, kommer inte ha tillgång till dator.

Ni får jättegärna maila mig era historier, mens_fraga@hotmail.se

Som ni vet så har jag valt att vara anonym och det tänker jag fortsätta med! Det enda jag sagt om mig är att jag är en tjej på 16 år som haft mens i några år :-) Men varför lägger jag ner tid på att blogga? Jo, för att jag vill att ni ska kunna få svar på ALLA era frågor och funderingar. Jag önskade att någon hade varit där för mig när jag gick igenom mensen och puberteten... Jag vill vara den personen för er, den ni kan fråga vad som helst utan att skämmas. Ni kan dessutom alltid vara anonyma, om ni vill! (Jag svarar på era frågor nästan varje dag)

Ni kan ställa frågor i kommentarer, fråga i frågeboxen till höger eller maila mig. Om ni mailar så kommer det inte synas på bloggen, då är det bara jag som ser. Jag bryr mig inte ett dugg om eran mailadress, jag vill bara erat bästa och finns här i vårrt och torrt! <3 Alla frågor är välkomna

De som vill får även maila in menshistorier ni varit med om, de publiceras på bloggen men ni är anonyma på bloggen. De publicerats i en egen kategori som ni kan hitta i högerspalten.

Maila mig? mens_fraga@hotmail.se

Ni bör också veta att jag blir sjukt glad av alla era kommentarer om att ni gillar min blogg, det värmer om hjärtat! <3 Tack. Jag blir jätte jätte glad för att ni läser här och när jag ser statistiken stiga!  Ni är fina människor, och kom ihåg jag finns här för er för att hjälpa er, jag vill hjälpa er! :-)

Bamsekramar till er, det förtjänar ni <3

Ps. Glömde skriva (för er som inte sett det) att kommentarerna svarar jag direkt på i kommentaren, så ni som kommenterar kika in på det kommenterade inlägget för att läsa svaret ;-) Ds.

Här tänkte jag dela med mig om min första mens!

Jag var på skidsemester med familjen, inte i Sverige! Nope, vi var i Alperna. Någon vecka innan så hade det kommit lite rött när jag var på toa, men jag trodde det var mensen. Det var lagom mängd. Men sen så första skiddagen kommer det en flod!! Helt sjukt var det, och jag var bokstavligen skiträdd! En familj som trängs i ett hotellrum varav den ena dottern får sin första mens. Dessutom utanför Sveriges gränser. Men jag vågade inte berätta det för mamma, för resten av failjen var där, vågade inte! Som tur var hade jag en binda i väskan, ifall mensen skulle överaska mig någon gång. Hur sjutton skulle jag överleva på en binda i en hel vecka?!?

Jag spelade sjuk den där första skiddagen... Sa att jag inte alls mådde bra osv.

Som tur var hade tydligen mamma också mens den veckan, så när jag tillbringade en dag ensam på hotellrummet så kunde jag ta några bindor från mammas resväska. Jag klarade det hela veckan, men gissa om jag var rädd! Det förstörde hela resan, tänk om jag bara kunnat tagit mod till mig och berättat för mamma, då skulle jag kunnat åkt skidor som vanligt utan att behöva spara på de få bindorna jag hade. Istället fick jag ta papper på bindan och när jag var på toa byta pappret, på sa sätt räckte bindan längre. Ganska smart när jag tänker efter! ^^ Men jag mådde inte bra då alltså!

Inte nog med det ena natten så råkade det blöda igenom på lakanet, inte jättemycket. Men det syntes ju... Jag var livrädd för att hotellet skulle skicka oss en räkning på ett förstört lakan. Tänk om det var så min familj skulle fått reda på att jag fått mens? Jag var livrädd, men som tur var bytte städerskan bara lakanet och sa inget. Puh, då vart jag lättad. Men såfort vi mötte henne i korroidoren så kollade jag ner i golvet, skämdes antar jag.

Det var min första mens, ganska kompicerat huh? Förresten kan inte ni maila eller kommentera hur er första mens var. Då kan jag skriva ett inlägg om det. Vi kan hjälpa andra & ge andra ett gott skratt :-) Vill ni dela med er av det??

Ni kan maila mig på: mens_fraga@hotmail.se (eller kommentera)

Allmänt om första mensen

Ofta så märker man en brunflytning, lite blod i toan eller på pappret. Inte mer med det. Sen kan det dröja upp till ett år innan man får sin mens igen. Men då kommer det oftaste mer och rödare. Det är det som kallas orgelbuden mens. Det kan vara så de först året/åren. Ibland kommer den varannan vecka och ibland efter flera månader. Väldigt jobbigt att inte veta, men man överlever. Sen kanske man börjar se ett mönster? Isåfall så börjar den bli regelbunden, vanligtvis kommer mensen var 28 dag. Men för vissa kommer den var 23 och för andra var 35 dag. Vi alla är olika.